Har du sett en igelkott?

INRAPPORTERADE FYND GER VÄRDEFULL KUNSKAP OM EN RÖDLISTAD ART

I slutet av sommaren, 11–17 augusti, ägde Igelkottsveckan rum. Under en vecka kunde människor över hela landet rapportera om de hade sett en igelkott – eller inte sett en.

Hej Jessica! Kan du berätta om Igelkottsveckan?

– Igelkotten är rödlistad. Det har dock varit ett ganska tunt kunskapsunderlag när det gäller just igelkotten, vi behöver mer kunskap. Det verkar gå allt sämre för arten och vi vet inte riktigt varför.

– Det finns en brist på finansiering i form av statligt stöd för miljöövervakning, det här löpnade kunskapsinhämtandet. Miljöövervakning är otroligt viktigt för att vi ska kunna se och upptäcka förändringar för olika arter, till exempel om en art minskar kraftigt och därmed riskerar att försvinna. Vi har bra koll på våra rovdjur och det jaktbara viltet, men många andra arter faller mellan stolarna. Igelkotten är en sådan art. Det som skiljer igelkotten från till exempel fältharen är att fältharen jagas, och då får vi bättre koll på haren och hur den mår.

– WWF arbetar med hotade arter, och därför engagerar vi oss i igelkottar. Igelkotten är också en väldigt bra kandidat till en sådan här kampanj. Den är lätt att känna igen, lever nära oss människor och är populär.

Vad är det ni vill lära er om igelkottarna genom Igelkottsveckan?

– Allmänheten tror ofta att syftet är att räkna igelkottar, att vi ska se hur många igelkottar som finns i Sverige. Det handlar ju om vår retorik också, vi säger sådant som ”vi ska räkna igelkottar”. Men vi kommer aldrig att kunna säga hur många som finns. Vi jämför från år till år för att se trender. Vi vill också se fördelningen geografiskt. I år lade vi till ett alternativ i rapporteringen, ”jag har aldrig sett en igelkott där jag bor”. På det sättet ville vi ringa in var i landet igelkotten är borta.

Hur har det gått i år?

– Vi fick ett stort genomslag förra året och i år gick det ännu bättre. För oss är Igelkottsveckan en viktig påverkanskampanj. I samband med den sprider vi också information om hur människor kan öka den biologiska mångfalden, till exempel i sin trädgård. Det kan gynna igelkottar men också en rad andra arter, bland annat insekter och småkryp.

– Kommunikativt är det en utmaning att få in icke-fynd, att få människor att rapportera när de inte har sett en igelkott. Att vi har lagt till alternativet ”jag har aldrig sett en igelkott” underlättar. Vår hypotes är att igelkottarna har försvunnit från landsbygden men finns i större antal i städerna.

Vad är det som gör att så många vill rapportera? Vad är nyckeln till er framgång?

– Igelkotten är älskad. Många har fina minnen om igelkottar från sin barndom. Den är också spektakulär med sina taggar, det finns inget annat däggdjur i Sverige som liknar den. En återkommande berättelse är att många saknar igelkotten.

Vad gör ni med statistiken som rapporteras in?

– Den skickas vidare till SLU Artdatabanken som är den stora plattformen för att hantera medborgarforskning. Artportalen, som hör till SLU Artdatabanken, är Sveriges största medborgarforskningsinitiativ.

Har ni funnit något intressant i den data som samlas in?

– Årets data har inte analyserats än, men förra årets data bekräftade den bild vi hade om vilka som är de igekottstätaste länen. Det var Gotland, Östergötland och Skåne. Vi visste också sedan tidigare att igelkotten har expanderat norrut men det var kul att se i data, att det finns en igelkottspopulation i Gällivare.

– Om kommer vidare med det här ”jag har aldrig sett en igelkott” och kan förstå varför kan det vara väldigt värdefullt.

– Igelkottsveckan kommer också att äga rum 2026. Besök vår hemsida, wwf.se, eller sök på Igelkottsveckan så hittar du mer information.

Henrik Thurfjell är senior miljöanalysspecialist på SLU Artdatabanken, som arbetar med att kartlägga tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige. Henrik ansvarar för däggdjur, kräldjur och groddjur. Han arbetar med data och statistik över inrapporterade fynd. I Artportalen kan du söka och rapportera fynd av olika arter. Det är Sveriges största plattform för medborgarforskning.

Hej Henrik! Vad är medborgarforskning och hur arbetar ni med det?

– Medborgarforskning är viktigt inom naturvården, vi får mycket värdefull kunskap att människor rapporterar fynd. Det blir dock en bias i medborgarforskning som man måste hantera, människor är olika benägna att rapportera. Det vi gör med igelkotten är att ta fram ett täthetsmått: hur stor andel av alla inrapporterade däggdjur är igelkottar? Då får vi den rumsliga autokorrelationen, vilket innebär att vi hanterar den varians som finns. Det ger oss en ganska bra bild av det.

Det finns inte så mycket finansiering för den här typen av miljövård, vi är beroende av att få in rapporter från frivilliga.

Vilken funktion fyller kampanjer som Igelkottsveckan?

– De är lite knepiga eftersom det kommer in väldigt mycket data under en kort tid. Därför kan vi inte dra så mycket slutsatser av kampanjer än så länge, men vi tror att vi i framtiden kommer att kunna göra det, om kanske 6–12 år. Det baseras på hierarkiska modeller där vi kan följa en rapportör som bor och rör sig i samma område över flera års tid.

Att följa en art över tid för att se trender över tid låter viktigt. Arbetar ni på liknande sätt med andra arter?

– Ja. Ett annat exempel är romklumpar från groddjur i dammar. Det är väldigt lätt att gå till en damm och räkna romklumpar. Man kanske inte får det exakta antalet rätt, men det är ändå en uppskattning. Vi mejlar dessa rapportörer och påminner dem om att räkna romklumpar även nästa år. Att det är samma individer som rapporterar över tid gör att vi kan se trender.

– Det finns ett antal superrapportörer, kanske 50–100 stycken. De är extremt viktiga. Vi kan följa dem i Artportalen och vet att om de har varit på en plats så har de rapporterat vad som finns där, även nollrapporter. Om vi får in rapporter om att en art finns i en viss miljö kan vi sedan arbeta med habitatmodellering och dra slutsatser om vilka andra platser arten bör finnas på. Sedan kan vi göra riktade insatser på de platserna.

– Artobservationer varierar också från år till år, på grund av bland annat väder. En del arter brukar variera cykliskt, till exempel sorkar, och då går det att följa genom inrapporteringen av arter.

Hur viktig är den här typen av medborgarforskning för att få kunskap om rödlistade arter?

– Att frivilliga rapporterar fynd är väldigt viktigt för att vi ska få kunskap om artbestånd. Det hade inte varit möjligt om inte människor hade rapporterat fynd. Det finns inte så mycket finansiering för den här typen av miljövård, vi är beroende av att få in rapporter från frivilliga.

– Medborgarforskning är viktigt för de vanliga och halvvanliga arterna. För de riktigt ovanliga arterna får vi inte tillräckligt underlag genom rapporteringarna.

Det låter ju både roligt och viktigt att rapportera arter till Artportalen. Hur kan man komma igång med det?

– Först bör man fundera på vilken art man vill rapportera. Om man är intresserad av fåglar finns Häckfågeltaxeringen, till exempel. Det viktiga är att välja något som är ganska enkelt och blir av i vardagen, så att du kan fortsätta rapportera över tid. Jag faunavaktar min damm på min tomt som jag har grävt och även en damm som jag går förbi med min hund dagligen. I Artportalen går det att föra dagbok över arter som du ser i din trädgård, bara det är fantastiskt.

Hur ser framtiden ut för igelkotten?

– Den information vi har nu visar en kraftig minskning, men konfidensintervallen är enorma. De skattas med en generaliserad additiv blandad modell (generalized additive mixed model, GAMM) som är nästad inom observationsslinga. Metoden beskrivs i Knape (2016). Det är det bästa vi har men det finns en stor osäkerhet. Om det är en verklig minskning behöver vi identifiera orsaker och sedan genomföra åtgärder. Genom att människor rapporterar fynd och icke-fynd kan vi också följa upp åtgärder som genomförs: har det vi har gjort påverkat artbeståndet?

– Det finns arter som har haft en positiv utveckling på grund av åtgärder. Uttern är ett exempel. Vi förbjöd vissa miljögifter och slutade jaga den på 70-talet och nu ser vi att utterbeståndet har återhämtat sig. Det är viktigt att vi kan följa över tid vilken effekt den här typen av åtgärder har.

Vill du bidra till forskningen genom att rapportera arter? Läs mer på artportalen.se om hur du kan komma igång!

CHARLOTTE OVESSON